Presidenten för Östtimor och pristagare av Nobels fredspris José Ramos-Horta har tillbringat större delen av sitt vuxna liv med att kämpa för frihet mot förtryck i sitt hemland. När han var 18 år landsförvisades José Ramos-Horta från Östtimor, vilket på den tiden var en portugisisk koloni under en militärdiktatur, för sin frispråkiga kritik av regeringens misslyckande att hantera underutveckling och utbredd fattigdom. Han återvände under en kort tid till Östtimor, men landsförvisades en gång till, från 1970 till 1971, för att ha uttalat sig mot den portugisiska militärregimen.

År 1974 förklarade sig Östtimor självständigt från Portugal, kort därefter följde en invasion från Indonesien, som påbörjade ännu en brutal militär ockupation. José Ramos-Horta tillbringade de följande tjugofyra åren med att göra resten av världen uppmärksam på Östtimors svåra situation.

Han blev den yngsta person som någonsin riktat sig till Förenta nationerna och övertalade FN-representanter att anta en resolution till stöd för Östtimors självständighet. Trots denna seger fortsatte Indonesien sin ockupation. Han envisades då med att uppmana FN och andra ledare i världen att övertala Indonesien att bevilja Östtimor sin frihet. År 1996 tilldelades han, tillsammans med sin landsman biskop Carlos Felipe Ximenes Belo, Nobels fredspris.

Till stor del, tack vare José Ramos-Hortas ansträngningar vann Östtimor slutligen sin självständighet år 2002, och 2006 utsågs han till premiärminister för Östtimor och blev 2007 vald till landets president.